Drömmen om att bli mamma

Hjärtat hamrar i bröstet, svetten rinner och det känns som att jag ska svimma. Jag har just tagit modet till mig och pinkat på stickan. Den där jävla stickan, som jag nu hatar mer än allt. Den där stickan som alltid kör ner mig i botten, som gör mig så innerligt förtvivlad, som långsamt krossar varenda bit av mig inifrån och ut. Jag sitter där på toalocket med ögonen slutna för att jag inte vågar kolla, jag vågar inte kolla om det är ytterligare ett negativt resultat. På några sekunder går jag igenom varenda känsla jag har haft under dessa år då vi har försökt. Jag känner hur paniken sakta men säkert börjar inta min kropp och jag försöker hindra den från att få fäste genom att börja andas djupt och långsamt. Till slut har jag lyckats lugna ned mig så pass mycket att jag orkar ta mod till mig att kolla vad stickan visar. Den där jävla stickan. Jag öppnar sakta ögonen, fokuserar på väggen mittemot för att sedan sakta vända blicken nedåt till där stickan ligger. Först kan jag inte fokusera, jag kan inte riktigt se vad testet visar men sedan lyckas jag fokusera tillräckligt länge för att se vad det står. Återigen det där hånet. Inte Gravid. Allt blir svart.

Efter flera timmar har jag lugnat ned mig så pass mycket att jag kan ta mig ut från lägenheten och få frisk luft. För att andas och bearbeta ännu ett bakslag. Jag går i flera timmar, jag bara går och går utan att lägga märke till min omgivning. Jag är så inne i mina tankar att inget hade kunnat fånga min uppmärksamhet. Till slut är jag så trött att jag nästan kollapsar så jag bestämmer mig för att gå och handla något att äta. På väg ut från affären så hör jag någon ropa mitt namn och jag stelnar till, debatterar med mig själv om jag ska ignorera personen och låtsas som att jag inte hör henne eller om jag ska stanna och prata. Jag bestämmer mig för att jag mår alldeles för dåligt för att prata med någon just nu så jag fortsätter att gå, låtsas som ingenting. Då hör jag hur någon börjar springa och snart hör jag samma röst igen som ropar mitt namn. Jag känner nu att det skulle vara otroligt respektlöst att inte stanna och vända mig om så jag gör just det, jag stannar, vänder mig om och kollar vem det är som ropar mitt namn.

Det är en av Sebastians vänner som nu även blivit en av mina vänner. Jag känner sakta hur modet sjunker ju närmare hon kommer, allt jag kan tänka på är att jag inte orkar spela glad eller trevlig just nu men jag biter ihop. Hon kommer fram och vi pratar en stund. Sedan kommer frågan. Frågan som jag hatar och avskyr, frågan som sparkar på mig som redan ligger ner.

– Så, när är det dags för barn?

Jag känner hur jag fryser till is, mina ögon börjar genast tåras och halsen har blivit så tjock att jag inte kan svälja. Inte kunde hon veta att jag bara timmar tidigare pinkat på en sticka och fått veta att jag än en gång inte är gravid. Att min kropp svikit mig igen. Inte kunde hon veta att jag och Sebastian försökt bli gravida i flera år. Jag står där stel och tyst i vad som känns som timmar men till slut får jag ur mig ett ”jag måste gå” och så nästan springer jag därifrån. När jag rundar första hörnan av byggnaden intill så stannar jag och lutar mig mot väggen, kämpar för att få alla känslor under kontroll. När jag kan börja andas normalt igen så går jag hemåt och i samma sekund som jag öppnar dörren till lägenheten så kommer allt på en och samma gång.

Det är svårt att förklara för någon som inte går igenom samma sak hur det känns och vad det är man upplever. Hur det känns när man står där hoppfull och sedan får ett bakslag, inte en gång, inte två gånger utan varje månad i flera år. Det går inte att förklara hur ont get gör och hur ledsen jag blir varje gång jag får min mens, eller ännu värre då den uteblir och jag börjar hoppas att denna gång har lyckats för att sedan få ett Inte Gravid på stickan. Jag pendlar konstant mellan hopp och förtvivlan. Till slut äter det här upp en inombords, det är allt man tänker på, allt man drömmer om, allt som existerar.